Störst av allt är kärleken

Den 7 juli 2012, dagen då Anna fick sin fantastiska pilot, dagen då Robert fick en av världens mest generösa och varma människor! Det här var lätt den bästa dagen under det här året! Jag kan inte tänka mig vad som ska kunna slå denna dag som var fylld av skratt, tårar, kramar, återseenden, nattbad men framför allt kärlek i mängder!

Innan själva bröllopet sa Jessica att det kanske inte vara en så smart ide att sminka sig innan kyrkan för att man säkert skulle gråta under vigseln. Smart ide men jag tänkte att gråta under vigseln, nej det tror jag itne. HA! Så fort jag satte mig ner i kyrkbänken, i sista sekunden innan vigseln började såklart!, och de började dansa in i kyrkan insåg jag att det var kört! Det bara kom över mig med sån kraft - Min Anna ska gifta sig, det här är så jäkla stort! Tårarna började rinna och sen var det som svårt att stoppa dem.

Efter kyrkan blev det mys utanför kyrkan

Finfina Jessica och Fredrik

Och bästa Lotta, vacker som en dag!

Innan bröllopsfesten blev det mellanlandning hemma och jag passade på att leka lite filmstjärna i hissen. Jag var som peppad efter vigseln och hög på lycka.

Bröllopsfesten på Sävargården var magisk, jag kan inte säga annat. Galet god mat till att börja med! Helt i min smak hela vägen!

Förrätt var rökrimmad lax med en avokadoröra med äpple och pepparrot och torkat surdegsbröd. Huvudrätt var pepparstekt fläskytterfilé med grillad fläskkorv, smördegsbröd och mandelpotatispure
Till efterrätt hade brudens mor Katrin Ivarsson gjort en helt gudomlig tårta med vit chokladmousse och hallon.

Det hade varit mycket hemlighetsmakeri med tårtan och när bruden såg den första gången blev hon helt paff! Det enda som kom ut var men mamma, men mamma! Och den var verkligen grym. Jag tyckte mig höra att Katrin hade lagt ner över 20 timmar på att göra den.

Under middagen hanns det med en hel del spex och Frykis höll ett hur fint tal som helst och fick bruden att gråta!  Det kan hon gott ha när hon fått mig att gråta igen och igen! ;)

Och för det belönades hon med kramar! många många kramar!

Alma tar hand om Anna när hon är i Stockholm, det känns tryggt!

När middagen var över hann vi med en hel del parkeringshäng också! Mysigt värre

Vi lyckades locka till oss brudparet med våra hemliga vapen Frykis och Lotta!

Och även resten av finfolket var såklart med Bibbi, Frykis, Jessica och Alma.

Lotta och Jessica!

Och vissa fick ju pussas också där på parkeringen.

Bröllopsvalsen, tårarna rann när jag såg kärleken och tryggheten som finns mellan de här två fantastiska människorna! Det var en fröjd att se.

Sen var det fötterna som fick jobba, dans blev det hela natten, eller i alla fall till klockan två då Sävargårdens spöke inte ville vara med oss längre...

Men vi var ju inte riktigt färdiga tyckte vi så vi bestämde oss för att åka till Nydalasjön för ett nattbad! Hade tur och fick skjuts av Fredrik på cykeln. Hans lår och min mage fick sig ett träningspass på köpet.

Här säger Jessica ungefär, Emma sluta fota nu ska jag klä av mig! 

Det var som lite halvkallt de första sekunderna men sen var det gudomligt skönt! 

Väl på Nydala insåg jag att mina husnycklar låg kvar i bilen vid Sävargården. Bra jobbat Emma! Så det var bara att gulla in sig hos Jessica och Fredrik som snälla som de förbarmade sig över sin klant till vän och lånade ut en cykel så jag först kunde cykla till Sävargården och sen uppför backen och hem.

Jäkligt dumt att ha nycklarna i bilen...

Vid fyra var jag hemma men tror någon att jag faktiskt la mig och sov då? Nej klockan var ju bara barnet så jag spenderade någon timme med Big bang Theory till ögonlocken bokstavligen talat föll igen...

Störst av allt är verkligen kärleken och jag kommer för alltid vara lyckligt lottad och tacksam över att få dela den här dagen med den finaste maken och makan jag känner! Älskar er!

Från hopp till djupaste förtvivlan

Hur kommer det sig att en företeelse där vuxna människor jagar efter en boll eller en puck i det enda syftet att få in den i ett mål kan göra folk vilda av glädje eller förstöda av besvikelse? Hur kommer det sig att det gör så fruktansvärt ont när människor man inte ens känner misslyckas?

Folk (läs storasyster) brukar fråga mig hur jag kan bli så himla upprörd av en sport när jag sitter och deppar, oftast efter en Leksandsförlust, och jag började fundera på det nu när jag cyklade hem efter att ha sett Englandsmatchen och allt bara kändes tungt och hopplöst.

Varför gör det så ont, varför blir det så tomt när slutsignalen ljuder och det är över? Jag har inget bra svar.
Är det adrenalinet som försvinner eller är det känslan av att ha blivit sviken av dem man ser upp till? Är det att inse att den grupp man tillhör och identifierar sig inte är bäst, utan bara medelmåttig?

Är det de höga förväntningarna som spricker, eller är det känslan av hopplöshet, att bara sitta där och inte kunna göra någon skillnad. Att bara sitta där och ta emot besvikelsen som slängs i ansiktet. Vi sitter ju där och hejjar, svettas och ibland lider oss igenom matcherna och vi vill så gärna ha något tillbaka för vårt engagemang och den ovillkorliga kärlek vi slänger ut utan att få någon tillbaka. Jag önskar att jag kunde svara på den frågan så jag kunde försöka värja mig från den där hemska känslan av hjälplöshet.

Min gissning är att det är en blandning av allt det där. Och självklart har det att göra med förväntningar och förhoppningar att göra. Om vi inte tror att vi har en chans så blir vi inte besvikna när vi förlorar.

Som leksing upplever jag dessa känslor varje år, där hopp utbyts mot förtvivlan på ett ögonblick, eller som mot England och Ukraina, fem minuter. Man kan ju tycka att man ska bli härdad men av någon konstig anledning gör det lika jäkla ont varje gång.

Men å andra sidan finns det inte mycket som är bättre än att känna den där vilda glädjen, som Sveriges fantastiska uppvisning i skiathlon Vancouver 2010 där Hellner tog guld och Olsson brons. Eller när Sverige slog Holland och tog sig till EM, eller när Leksand välkomnade Djurgården ner i Allsvenskan efter att ha gjort en fantastisk match hemma i Tegera arena. Den lyckan vill man inte vara utan! Och det är kanske är den som är boven, man vill så gärna känna den känslan att besvikelsen och smärtan vid en förlust inte är själva förlusten utan att man blivit lurad på den där lyckan.

Bara något som slog mig när jag sitter här på balkongen och skriver fast mina fingrar börjar protestera lite mot det kyliga vädret, men va tusan, det är ju juni så de får bita i hop och fortsätta knappra mot tangenterna ett litet tag till.

Matchen ja, stor förbättring från debaclet mot Ukraina men två riktiga försvarstabbar på två matcher är inte det Sverige jag känner igen. Folk får säga vad de vill men jag saknar Lagerbäck! Aftonbladets Niva säger det klockrent: Det var ett fuskbygge!