Hur kommer det sig att en företeelse där vuxna människor jagar efter en boll eller en puck i det enda syftet att få in den i ett mål kan göra folk vilda av glädje eller förstöda av besvikelse? Hur kommer det sig att det gör så fruktansvärt ont när människor man inte ens känner misslyckas?
Folk (läs storasyster) brukar fråga mig hur jag kan bli så himla upprörd av en sport när jag sitter och deppar, oftast efter en Leksandsförlust, och jag började fundera på det nu när jag cyklade hem efter att ha sett Englandsmatchen och allt bara kändes tungt och hopplöst.
Varför gör det så ont, varför blir det så tomt när slutsignalen ljuder och det är över? Jag har inget bra svar.
Är det adrenalinet som försvinner eller är det känslan av att ha blivit sviken av dem man ser upp till? Är det att inse att den grupp man tillhör och identifierar sig inte är bäst, utan bara medelmåttig?
Är det de höga förväntningarna som spricker, eller är det känslan av hopplöshet, att bara sitta där och inte kunna göra någon skillnad. Att bara sitta där och ta emot besvikelsen som slängs i ansiktet. Vi sitter ju där och hejjar, svettas och ibland lider oss igenom matcherna och vi vill så gärna ha något tillbaka för vårt engagemang och den ovillkorliga kärlek vi slänger ut utan att få någon tillbaka. Jag önskar att jag kunde svara på den frågan så jag kunde försöka värja mig från den där hemska känslan av hjälplöshet.
Min gissning är att det är en blandning av allt det där. Och självklart har det att göra med förväntningar och förhoppningar att göra. Om vi inte tror att vi har en chans så blir vi inte besvikna när vi förlorar.
Som leksing upplever jag dessa känslor varje år, där hopp utbyts mot förtvivlan på ett ögonblick, eller som mot England och Ukraina, fem minuter. Man kan ju tycka att man ska bli härdad men av någon konstig anledning gör det lika jäkla ont varje gång.
Men å andra sidan finns det inte mycket som är bättre än att känna den där vilda glädjen, som Sveriges fantastiska uppvisning i skiathlon Vancouver 2010 där Hellner tog guld och Olsson brons. Eller när Sverige slog Holland och tog sig till EM, eller när Leksand välkomnade Djurgården ner i Allsvenskan efter att ha gjort en fantastisk match hemma i Tegera arena. Den lyckan vill man inte vara utan! Och det är kanske är den som är boven, man vill så gärna känna den känslan att besvikelsen och smärtan vid en förlust inte är själva förlusten utan att man blivit lurad på den där lyckan.
Bara något som slog mig när jag sitter här på balkongen och skriver fast mina fingrar börjar protestera lite mot det kyliga vädret, men va tusan, det är ju juni så de får bita i hop och fortsätta knappra mot tangenterna ett litet tag till.
Matchen ja, stor förbättring från debaclet mot Ukraina men två riktiga försvarstabbar på två matcher är inte det Sverige jag känner igen. Folk får säga vad de vill men jag saknar Lagerbäck! Aftonbladets Niva säger det klockrent: Det var ett fuskbygge!
