Störst av allt är kärleken

Den 7 juli 2012, dagen då Anna fick sin fantastiska pilot, dagen då Robert fick en av världens mest generösa och varma människor! Det här var lätt den bästa dagen under det här året! Jag kan inte tänka mig vad som ska kunna slå denna dag som var fylld av skratt, tårar, kramar, återseenden, nattbad men framför allt kärlek i mängder!

Innan själva bröllopet sa Jessica att det kanske inte vara en så smart ide att sminka sig innan kyrkan för att man säkert skulle gråta under vigseln. Smart ide men jag tänkte att gråta under vigseln, nej det tror jag itne. HA! Så fort jag satte mig ner i kyrkbänken, i sista sekunden innan vigseln började såklart!, och de började dansa in i kyrkan insåg jag att det var kört! Det bara kom över mig med sån kraft - Min Anna ska gifta sig, det här är så jäkla stort! Tårarna började rinna och sen var det som svårt att stoppa dem.

Efter kyrkan blev det mys utanför kyrkan

Finfina Jessica och Fredrik

Och bästa Lotta, vacker som en dag!

Innan bröllopsfesten blev det mellanlandning hemma och jag passade på att leka lite filmstjärna i hissen. Jag var som peppad efter vigseln och hög på lycka.

Bröllopsfesten på Sävargården var magisk, jag kan inte säga annat. Galet god mat till att börja med! Helt i min smak hela vägen!

Förrätt var rökrimmad lax med en avokadoröra med äpple och pepparrot och torkat surdegsbröd. Huvudrätt var pepparstekt fläskytterfilé med grillad fläskkorv, smördegsbröd och mandelpotatispure
Till efterrätt hade brudens mor Katrin Ivarsson gjort en helt gudomlig tårta med vit chokladmousse och hallon.

Det hade varit mycket hemlighetsmakeri med tårtan och när bruden såg den första gången blev hon helt paff! Det enda som kom ut var men mamma, men mamma! Och den var verkligen grym. Jag tyckte mig höra att Katrin hade lagt ner över 20 timmar på att göra den.

Under middagen hanns det med en hel del spex och Frykis höll ett hur fint tal som helst och fick bruden att gråta!  Det kan hon gott ha när hon fått mig att gråta igen och igen! ;)

Och för det belönades hon med kramar! många många kramar!

Alma tar hand om Anna när hon är i Stockholm, det känns tryggt!

När middagen var över hann vi med en hel del parkeringshäng också! Mysigt värre

Vi lyckades locka till oss brudparet med våra hemliga vapen Frykis och Lotta!

Och även resten av finfolket var såklart med Bibbi, Frykis, Jessica och Alma.

Lotta och Jessica!

Och vissa fick ju pussas också där på parkeringen.

Bröllopsvalsen, tårarna rann när jag såg kärleken och tryggheten som finns mellan de här två fantastiska människorna! Det var en fröjd att se.

Sen var det fötterna som fick jobba, dans blev det hela natten, eller i alla fall till klockan två då Sävargårdens spöke inte ville vara med oss längre...

Men vi var ju inte riktigt färdiga tyckte vi så vi bestämde oss för att åka till Nydalasjön för ett nattbad! Hade tur och fick skjuts av Fredrik på cykeln. Hans lår och min mage fick sig ett träningspass på köpet.

Här säger Jessica ungefär, Emma sluta fota nu ska jag klä av mig! 

Det var som lite halvkallt de första sekunderna men sen var det gudomligt skönt! 

Väl på Nydala insåg jag att mina husnycklar låg kvar i bilen vid Sävargården. Bra jobbat Emma! Så det var bara att gulla in sig hos Jessica och Fredrik som snälla som de förbarmade sig över sin klant till vän och lånade ut en cykel så jag först kunde cykla till Sävargården och sen uppför backen och hem.

Jäkligt dumt att ha nycklarna i bilen...

Vid fyra var jag hemma men tror någon att jag faktiskt la mig och sov då? Nej klockan var ju bara barnet så jag spenderade någon timme med Big bang Theory till ögonlocken bokstavligen talat föll igen...

Störst av allt är verkligen kärleken och jag kommer för alltid vara lyckligt lottad och tacksam över att få dela den här dagen med den finaste maken och makan jag känner! Älskar er!

Från hopp till djupaste förtvivlan

Hur kommer det sig att en företeelse där vuxna människor jagar efter en boll eller en puck i det enda syftet att få in den i ett mål kan göra folk vilda av glädje eller förstöda av besvikelse? Hur kommer det sig att det gör så fruktansvärt ont när människor man inte ens känner misslyckas?

Folk (läs storasyster) brukar fråga mig hur jag kan bli så himla upprörd av en sport när jag sitter och deppar, oftast efter en Leksandsförlust, och jag började fundera på det nu när jag cyklade hem efter att ha sett Englandsmatchen och allt bara kändes tungt och hopplöst.

Varför gör det så ont, varför blir det så tomt när slutsignalen ljuder och det är över? Jag har inget bra svar.
Är det adrenalinet som försvinner eller är det känslan av att ha blivit sviken av dem man ser upp till? Är det att inse att den grupp man tillhör och identifierar sig inte är bäst, utan bara medelmåttig?

Är det de höga förväntningarna som spricker, eller är det känslan av hopplöshet, att bara sitta där och inte kunna göra någon skillnad. Att bara sitta där och ta emot besvikelsen som slängs i ansiktet. Vi sitter ju där och hejjar, svettas och ibland lider oss igenom matcherna och vi vill så gärna ha något tillbaka för vårt engagemang och den ovillkorliga kärlek vi slänger ut utan att få någon tillbaka. Jag önskar att jag kunde svara på den frågan så jag kunde försöka värja mig från den där hemska känslan av hjälplöshet.

Min gissning är att det är en blandning av allt det där. Och självklart har det att göra med förväntningar och förhoppningar att göra. Om vi inte tror att vi har en chans så blir vi inte besvikna när vi förlorar.

Som leksing upplever jag dessa känslor varje år, där hopp utbyts mot förtvivlan på ett ögonblick, eller som mot England och Ukraina, fem minuter. Man kan ju tycka att man ska bli härdad men av någon konstig anledning gör det lika jäkla ont varje gång.

Men å andra sidan finns det inte mycket som är bättre än att känna den där vilda glädjen, som Sveriges fantastiska uppvisning i skiathlon Vancouver 2010 där Hellner tog guld och Olsson brons. Eller när Sverige slog Holland och tog sig till EM, eller när Leksand välkomnade Djurgården ner i Allsvenskan efter att ha gjort en fantastisk match hemma i Tegera arena. Den lyckan vill man inte vara utan! Och det är kanske är den som är boven, man vill så gärna känna den känslan att besvikelsen och smärtan vid en förlust inte är själva förlusten utan att man blivit lurad på den där lyckan.

Bara något som slog mig när jag sitter här på balkongen och skriver fast mina fingrar börjar protestera lite mot det kyliga vädret, men va tusan, det är ju juni så de får bita i hop och fortsätta knappra mot tangenterna ett litet tag till.

Matchen ja, stor förbättring från debaclet mot Ukraina men två riktiga försvarstabbar på två matcher är inte det Sverige jag känner igen. Folk får säga vad de vill men jag saknar Lagerbäck! Aftonbladets Niva säger det klockrent: Det var ett fuskbygge!

Husmor Emma

Jag fick ett ryck häromdagen och bestämde mig för att plocka fram assistenten och baka lite matbröd. Det blir ju faktiskt godast om man bakar själv! Och det går ju rätt snabbt och är himla kul och sen kan man ju slänga i lite vad som helst man har i skafferiet.

Först ut blev tekakor. Hittade ett recept via google och sen gjorde jag lite som jag själv ville ändå.

Ingredienser:
50 g jäst
5 dl fingervarm (37 grader) mjölk
3 msk honung
1 äggula
13-14 dl vetemjöl special ( Jag hade ungefär 8-9 dl vetemjöl special med fullkorn sen tog jag rågmjöl, grahamsmjöl och krusakli för att få brödet nyttigare och matigare)
200 g rumsvarmt smör
1 tsk salt (hade även i anis och fänkål för att få godare smak)

Gör såhär:
1. Lös upp jästen i den fingervarma mjölken.
2. Tillsätt honungen, salt, äggula, 13 dl av mjölet och klicka i smöret. Arbeta kraftigt i 5 minuter och häll i mer mjöl och degen är för kladdig. Låt jäsa i 45 minuter.

Degen jäser till ungefär det dubbla. Det är väldigt smidigt att ha en assistent så man slipper röra så det känns som att armen ska falla av.

3. Ta upp degen på mjölat bakbord och knåda den.
4. Dela degen i 20 lika stora delar och forma dessa till bullar.
5. Låt jäsa i 5 minuter.
6. Kavla ut till runda kakor och nagga med en gaffel. (Jag var rädd att de skulle bli torra så jag lät dem vara bullar)
7. Placera tekakorna på en plåt med bakplåtspapper.
8. Låt jäsa i 30-40 minuter.
9. Sätt ugnen på 250 grader.
10. Spreja in vatten i ugnen och ställ in bullarna.
11. Grädda mitt i ugnen i 8 minuter.

 Jag penslade dem med ägg innan de gräddades för att få lite mer färg på dem.

Sen var det dags för morotsbrödet. Det tar rätt lång tid då det ska vara en timme i ugnen och jäsa en timme.

Ingredienser:
8 dl ljummet vatten
50 gram jäst
2 morötter (gärna ännu mer)
2 tsk salt (hade även i anis och fänkål)
3 dl grahamsmjöl (ökade till 6 dl)
1 dl solrosfrön (plus lite till)
1 dl linfrön (plus lite till)
ca 15 dl vetemjöl (minskade till ungefär 11 dl och hade även i krusakli)

Gör så här:
Riv morötterna, gärna grovt – godare och ser väldigt fint ut i brödet.

Lös upp jästen i lite av vattnet, häll sedan på resten. Tillsätt morötter, salt, frön och mjölet. Arbeta degen i ca fem minuter och häll i mer mjöl och degen blir för kladdig. Låt jäsa övertäckt i ca 1 timme till dubbel storlek. Häll sedan ut på plåt och låt jäsa ytterligare 20 minuter, medan du värmer ugnen.

Grädda längst ner i ugnen i 250° i 10 minuter. Sänk sedan till 175° och grädda i ytterligare 45 minuter. Låt svalna på galler under duk. Enklare kan det inte bli!

Det blev ett rätt groteskt bröd. Fick knappt plats på plåten så man kan lika gärna göra två limpor av det.

Men det blev gott! Knapriga kanter och rätt saftigt inuti. Men nästa gång blir det dubbla mängden morötter.

Åh himlarns va gött de blev, nu har jag frukost nästan fram till jul. Då får det bli något juligt bröd med nötter och andra gosaker tänkte jag.

För att få visa hur rackarns duktig jag varit så bjöd jag hem lite fint folk på spelkväll för en massa skratt och såklart för att få bjuda på mina bulla!

Te, mackor med mjukost, skinka, tomat, mozzarella och basilika till ett parti Rappakalja med finfolket - kan inte bli mycket bättre än det! Obs - kolla muggen!

Jessica, Anna och Robert fick också hjälpa mig recensera spelet Ryktet går. Det var galet roligt och jag fick ännu ett bevis på att det här med att rita inte riktigt är min grej! Min fantastiskt fina val fick nästan Anna att ramla av stolen! Tårarna sprutade fler än en gång!

Men kvällen började på ett mindre roligt sätt med Ticket to ride där Jessica snodde segern rakt under mina ögon! Hon vann med fem poäng och det svider kan jag berätta!

För att sammanfatta kvällen så var den ett träningspass för magmusklerna! Tårarna sprutade och skratten ekade mellan väggarna! Jag kräver fler spelkvällar åt folket! Och mina bullar fick godkänt och jag är stolt som en tupp även om jag inte lyckades vinna en enda gång!

Ute i bildjungeln

Jag tycker att det är dags att ta ännu ett personligt steg för att bidra till att förstöra vår fina jord så nu planerar jag att bli med bil. Men det är fan svårt att hitta i den bildjungel som finns där ute. Det är ännu svårare när mina bilkunskaper stannar vid: Åh, den där bilen var fin, jag gillar formen och färgen!

Nissan, Toyota, Volkswagen, Ford, Opel, Seat, Mazda - Det bara kryllar av olika bilmärken, och när man väl hittat något märke som man kan tycka låter bra och som man något sånär kan uttala. (Lämnar de franska bilarna därhän just därför). Då finns det ju en hel massa modeller inom märket, så då är det bara att börja om och försöka orientera sig bland de modellerna också.


Jag har en förkärlek till Nissan, som jag åkt sedan jag var liten, och har nu blivit kär i Nissan Micra Visia. En fantastiskt söt liten bil, som såklart bara finns söderut om man ska kolla på blocket. Skåne, Stockholm, Uppsala, Göteborg. Jaha, då är ju bara frågan, ska man köpa en bil som gått i södra Sverige med tanke på saltet de öser ut på vägarna, kommer den att rosta ihop om några år på grund av det? Vissa säger att man ska undvika sådana bilar medan andra säger att det inte är så farligt! Jag har inte en aning!

Jag menar - hur söt är inte den bilen! Lånade bilden av Expressen

Och vad är egentligen skillnaden på om bilen har 60 hästkrafter och 85 hästkrafter. Jag förstår ju att den med fler hästkrafter gasar upp snabbare, men hur mycket märks skillnaden? Jag har ingen aning!

Och sen priset - jaha, vad är ett rimligt pris för en bil som gått 8 000 mil - ja det beror ju såklart på vilken modell och när den tillverkats! Men hur vet jag vad som är rimligt för vilken bil! Ja herregu - en djungel helt klart, och jag är helt vilse!


Det är fruktansvärt tur att jag har en bilkunnig svåger som försöker hjälpa mig hitta rätt.

Så om någon har en fräsch och gärna söt bil som gått max 10 000 mil, som har bra sommar och vinterdäck, går bränslesnålt, är besiktad och som inte kostar mer än 60 000 kr så är det bara att höra av sig! Tills dess vet ni var ni kan finna mig - vilse på blocket!

Det här med löpning

Jag och min eminenta springkompis Anna har bestämt oss för att springa två gånger i veckan framöver och and so far so good. Den här veckan har vi avverkat Gammliaspårets 4 km två gånger utan att kollapsa. Är mycket stolt över oss.

Jag som är skidnörd tycker att det är väldigt coolt att springa på SM-spåret där storheter som Per Elofsson, Anders Södergren och Johan Olsson har tävlat på. Och där dessutom Världcupen gått! Inspirerande!

Men det är spännande att två rundor kan kännas så fruktansvärt olika. Första gången gick det hur lätt som helst, vi sprang på och filosoferade om allt möjligt och försökte hitta rätt spår (det vimlar verkligen av spår i den där skogen!) och det kändes bra. Den här gången var det något helt annat.


Innan vi startade var vi peppade och hoppade och skuttade.

Ja, vad ska man säga, de här vill du inte möta i en mörk gränd! Men som sagt peppade begav vi oss ut i spåret.

Gick rätt bra från början och lekte lite fotograf under de första 100 meterna kanske.

Men rätt snabbt kändes det verkligen att det skulle bli en tung vända. Jag var nära att lägga mig ner rakt i skogen fler än en gång kan jag berätta. Usch va tungt, var en kamp för varje steg idag. Kan ju berätta att filososoferande uteblev under denna runda. Och just som jag tänkte lägga mig ner som ett barn och vägra ta ett steg till kom de fantastiska orden från Anna (hon har nämligen fått lite lokalsinne) att här ska vi svänga av. JA - snart är det slut! Och man får tömma ut det där lite sista i spurten ut mot vägen igen! Och man får känna att man faktiskt orkade! Så det blev ungefär 4 kilometer på strax över halvtimmen. Ingen kanontid men nu är målet satt - vi ska klämma in en kilometer till under den där halvtimmen.

Det är jobbigt att springa, jättejobbigt, jättejättejobbigt! Men ett efter-kort orkade vi ändå med och vi är rätt fotogeniska måste jag erkänna!

Men det bästa med en springtur är ändå att man kan unna sig lite efteråt - ikväll blir det bubbelbad framför någon mysfilm på datorn.Till det blir det nog några mackor och en kopp te tror jag bestämt!

Detta gör vi om på tisdag igen! :)

Jobbigt redan nu

Okej, om drygt 9 timmar är det avspark på Råsunda och det är upp till bevis! Sverige måste ta poäng, helst tre för att slippa playoff och gå direkt till VM. Och som man kunde läsa i kvällstidningarna igår så har Sverige bara förlorat två tävlingsmatcher i "borgen". Men statistik hjälper inte mycket när man ställer upp mot ett av världens absolut bästa lag. Ett lag som inte förlorat någon av sina kvalmatcher men som nog inte har en tanke på att bryta den sviten.

Att komma till ett EM helt utan förluster i kvalet är så mycket mer skrämmande än att komma dit med en förlust mot Sverige i sista kvalspelsmatchen.


Redan nu känns det jobbigt, 9 timmar innan och på ett sett ser jag med en skräckblandad förtjusning fram emot matchen men å andra sidan önskar jag att klockan vore 22 och den var över.

Tänk om man hade fått vara där, på plats på Råsunda, som sportjournalist och fått uppleva allt på det sätt jag vill uppleva det. Även om jag trivs mycket bra på webben så känner jag hur drömmen om att bli sportjournalist växer sig allt starkare samtidigt som möjligheterna känns allt mindre. I alla fall på VK, där min chans att få stanna verkar vara som webbare. Det gör mig lite stressad även om jag vet att det är fånigt eftersom jag bara är 22. Och jag har ju ett jobb i nuläget som jag trivs med men jag kommer aldrig att sluta drömma om den där dagen jag faktiskt får vara med där det händer, vara en av dem som jag tycker har världens bästa jobb. Det är ju det här med erfarenheten från sport, om jag inte får den, vem ska då vilja anställa mig i framtiden?

Tillbaka till matchen då.

Ikväll jobbar jag ju såklart, precis som när de spelade mot Finland och kommer därför inte att sitta framför TV:n och skrika, istället blir det till att sitta framför datorn med matchen på en skärm och vk.se på en annan.  Ska försöka göra några uppdateringar under matchens gång och hoppas i övrigt på en förhållandevis lugn kväll där jag får lämna vk.se för kvällen med en toppnyhet som heter "Sverige till EM".

Min räddare i nöden!

Finaste människan ever måste vara Anna Ivarsson som mitt i natten lämnar sin varma lägenhet för att ta bilen och hämta en trött journalist så att hon skulle slippa cykla från jobbet i stormvindar och spöregn.

Jag kan inte ens beskriva hur mycket skönare det var att få hoppa in i en varm bil istället för att behöva kämpa mot vinden och samtidigt försöka se något genom de regnvåta glasögonen.

Anna Ivarsson är en sån fruktansvärt varm och generös människa. Jag blir ofta förvånad över all den kärlek hon sänder ut. Att umgås med Anna och få vara nära henne är en riktig energikick och man mår alltid så bra av det.

Även om vi inte ofta tycker samma sak och trots att hon har mycket dålig smak när det gäller heta karlar(jag menar vem är Johnny Depp liksom!?) så älskar jag den kvinnan!  

Höst och vinterfint

När man som jag inte prioriterar det där med att städa och har som storasyster säger extra stor dragningskraft runt omkring mig så att saker bara faller ner runt fötterna (väldigt konstigt, det är ju verkligen inte så att jag släpper dem där!) så är det bra att fixa en anledning att städa. Sagt och gjort, ikväll blir det torsdagsmys (jobbar imorgon så jag tänkte ta igen det idag) och efter två dagars rätt sporadiskt städande så är lägenheten städad och den skiner! ;)

Och när lägenheten är höststädad så behövde ju balkongen få lite uppmärksamhet sagt och gjort höstfin fick det också bli!

Det här med jordiga händer är ju inte någon höjdare men det blidde så fint!

Lite en(eller?), ljung och något silveraktigt till det...

... jag blev sjukt nöjd.

Så fint så fint!

Nu ska jag bege mig till köket för att stöka till lite igen, är på tok för rent hemma nu! ;) Ska bli päronrutor med nötter och nougat!

Det här med självplågeri...

Det är ju inte riktigt rättvist detta med att man föst måste ha ont och plåga sig på Bodypumpen för att sedan spendera de kommande dagarna med att gå runt och känna att musklerna i benen inte är nog långa utan får käma för att ens orka sig upp ur sängen.

Allt dett bara för att snygginstruktören står där framme och säger att man ska utmana sig själv och lägga på mer vikt! Såklart så gör man ju det och sen efter två benböj så undrar man hur man ska överleva låten. Men det går - problemet är bara när man börjar se slutet på passet så kommer helveteslåten - jag kan inte kalla den något annat. Efter att man först är helt skakis i benen från första benlåten så kommer nästa. Benböj och utfall med skivstång en hel och evighetslång jäkla låt utan någon som helst vila under låten. Och som att vanliga enkla benböj inte är jobbigt nog så kommer dem de där jäkla halva benböjen nere i källaren som tar kål på alla krafter man har i benen. - Men även om det gör så ont och är så plågsamt så bara älskar jag den låten, för man känner verkligen hur det tar och man känner hur benen får jobba. Och det bästa av allt - man är helt slut efteråt, man kan verkligen ta ut allt! Och den känslan är fantastisk!

Att smärta föder smärta är väldigt sant när det gäller träning. Också säger de att träning är hälsosamt, det tror jag ju så mycket jag vill på!

Nu ska det bli ordning på torpet

När det gäller träning och att äta rätt så vill jag så mycket och jag är mycket bestämd, ända tills det kommer till den punkten att man ska genomföra det.

Jag tänker på hur jag ska göra träningsscheman och sluta småäta. Men när det väl kommer till kritan sådär en timme innan passet börjar så kommer latmasken i mig och jag hittar på en bortförklaring till mig själv och sen går jag runt och har dåligt samvete för att jag inte tog mig iväg.

Men nu är det slut på smitandet! Nu försöker jag något nytt, att inte bara säga till mig själv att jag ska träna, att inte bara planera för mig själv. Nej, nu får den här bloggen bland annat bli min träningsdagbok och för att ha något att skriva så måste jag ju ta mig ut i jobbingspåret eller till Iksu, för det är ju så sjukt skönt bara man börjar! Längtar till snön kommer och jag får bege mig ut i spåret och prova nya skidorna! Kommer att bli fantastiskt!

Vi startar träningsivern ordentligt med ett bodypumppass med snygginstruktören imorgon och sen släpa sig runt 5-kmspåret med finaste springkompisen Ivarsson!

Det är inte alltid roligt

Det är inte alltid roligt när man läser sånt här:
Salo till attack på tränarna
Leksands krismöte
Eller sånt här:
Ooops, Salo did it again (en mycket bra blogg by the way)

Det känns verkligen som att vi inte behöver ett storbråk mellan tränarna och sportchefen i medierna nu. Vi behöver en stabil ledning som är på samma spår och jobbar mot samma mål annars funkar inte det här.

Många hockeyförståsigpåare där ute tror att Christer Olsson hänger rätt löst och anser att han inte är en nog strong ledare. Så kan det vara men han leder sitt lag med hjärtat och det skulle vara helt fantastiskt om han fick leda detta lag till elitserien.

Och att vi ligger i nedre delen av tabelln såhär i inledningen kan verka lugnt, det har ju bara gått några matcher, men å andra sidan så kan de där poängtappen komma att visa sig betydande i denna jämna upplaga av allsvenskan. Det ger en lite smått ont i magen.

Tänk om man kunde få vifta med den vackra blå-vita flaggan i slutet av säsongen och hoppas att tårarna som då rinner nerför mina kinder är lyckotårar och inte de vanliga besvikna och uppgivna tårarna.

Nu börjar vi om

Har varit en mycket ojämn bloggare och se senaste månaderna har det inte blivit ett enda inlägg. Men jag har ändå varit sugen på att starta om och nu tror jag att det är rätt tid. Den här bloggen kommer jag att skriva när jag har lust och jag kommer inte att känna någon press eller stress på att uppdatera den.

Det får bli som det blir helt enkelt!